I ett svagt ögonblick i ett rus av mycket träning i somras övertygade jag svägerskan Cecilia om att vi borde springa Topploppet.
Loppet är på en mil, något som jag då aldrig hade sprungit. Jag var och har alltid varit en 5-kilometrare. Men jag har alltid velat kunna springa en mil så tog det som en utmaning. Började springa en massa, varannan dag var jag ute och efter ett tag kom jag upp i en mil.
Sen blev jag sjuk. Och slutade springa. Började jobba igen, skyllde på tidsbrist, ville hellre vara med ungarna och allt det där.
Nu på lördag ska jag springa lopp. I Hagaparken framför en massa folk som hejar. Jag är livrädd. Rädd för att komma sist, för att inte orka men framför allt för att göra mig själv besviken.
Idag kom jag iallafall ut en stund, runt vackra Kyrksjön i Bromma. Älskar det plejset. Så fint.
Heja på mig i tanken på lördag, jag kommer att behöva det!
Fotbollsmorsan 
Heja heja! Hade jag inte vart tvungen att packa upp en miljon flyttkartonger så hade jag kommit och hejat på plats!
Det kommer att gå utmärkt! Och du är tusen gånger duktigare än jag med löpning!