Du och jag, Emil.

Igår fyllde mitt första barn 12 år. Mitt första barn som kom till mig när han var 2,5 år tillsammans med sin pappa och som blev min familj. Jag har inte burit honom i magen, men jag har burit honom i famnen de senaste 10 åren. Och framförallt har jag burit honom i mitt hjärta.

Kärleken som jag och Emil har till varandra är speciell. Den hade inte behövt vara självklar, men är det ändå. Vi bråkar, vi blir sams, vi skrattar mycket och ibland gråter vi. Men ALLTID älskar vi varandra, och säger det ofta.

När Emils biologiska mamma gick bort i februari kände jag en sån stor sorg, och gör det fortfarande tidvis. En sorg över att hon missar den här fantastiska, fina, duktiga och härliga killen och hans uppväxt. Han har så mycket framför sig och hon kommer att missa det.

Men han har oss, han har mig, sin pappa och sina småbröder som avgudar honom till tusen. Han har en farmor och farfar, mormor och morfar, farbror och faster, morbror och moster och en hel drös med kusiner. Och han har vänner, så många vänner att vi inte kan hålla reda på alla!

Han kommer att klara sig fint, och vi kommer att stå och heja hela vägen. Starka, fina, duktiga Emil. Som vi älskar dig!