Vår fina Emil är i Barcelona och spelar fotboll. Åkte i fredags och kommer hem i morgon. Åh vad vi saknar honom! De kom tvåa i cupen de spelade och har varit hur duktiga som helst! Imorgon åker jag och ungarna och hämtar honom på Skavsta.
Kolla vilken fin mugg jag fick av Emil i morsdag-present, en Emil-mugg från Rörstrand. Så fin!
Fler i familjen krävde större bil. Vad härligt det ska bli att åka till Göteborg i helgen och sen till Danmark i vår nya fina bil!
När tre mammor ska ut och göra stan (alltså gå ut och äta middag på ETT ställe och sen stanna där i tryggt förvar) så ligger det vissa förväntningar i luften. Man bara måste ha trevligt, vill gärna låtsas inför andra i lokalen att det bara är en helt vanlig lördagskväll på Berns med tjejerna, att man bara drog på sig nåt som hängde hemma i partygarderoben (!) när man i själva verket har letat järnet efter nåt som passar ens kropp, som inte ser ut som sist man hade en utekväll för 6 år och 2 barn sen.
Men roligt hade vi, gott åt vi och ont i fötterna fick man av klackarna man hade på sig. En reflektion av gårdagskvällen: Är alla 14 år gamla som är ute en lördagskväll? Eller är vi så gamla? Och fryser inte flickebarnen när de har så lite kläder på sig?! Håhå jaja…
Under Uncategorized
Var det nästan en månad sen jag bloggade! Jeez vad illa! Det ska bli bättring!
Idag tog vi en tur till Skavsta hela gänget och lämnade Emil som just nu befinner sig i Barcelona för att spela fotboll. Vi får rapporter om hotellrum med poolutsikt, bad och 23 grader varmt på kvällen. Lyxunge!
Vi andra ska njuta av en fotbollsfri helg med biltittande, middag på Berns, altanbyggande och ta det allmänt lugnt. Härligt med andra ord!
Jag har alltid omgett mig med mycket tjejkompisar. Oftast i trior som jag, Mette och Maggan eller jag, Carina och Gazal. Olika skeden i livet, olika trior. Medan några har bestått har andra upplösts. Därför var det så kul att träffa ett gammalt upplöst tjejgäng idag!
För över 20 år sen började jag, Mette, Johanna och Vanja i samma klass. I sex år hängde vi ihop i olika konstellationer och efter 9:an fortsatte vi tonåren och början på 20-åren tillsammans. Så mycket kul vi har haft, vi har levt ett halvt liv ihop, känner varandras föräldrar, kan telefonnumren till barndomshemmen, ja, ni fattar.
Men sen kom det vuxna livet emellan och efter mitt bröllop för snart 8 (eller 9?) år sen har jag inte träffat Vanja, som nu bor i London, och Johanna alls. Så vad glad jag blev när Vanja föreslog att vi skulle träffas när hon och hennes lilla nyfödda tjej var i stan några dagar! Så efter massa år åt vi lunch, vi fyra och våra bebisar och hängde en stund på Rum för barn på Kulturhuset!
Tänk om vi visste när vi började 4:an tillsammans att vi skulle sitta där 20 år senare med våra ungar. Rätt häftigt faktiskt!
Den här klädhögen! Undrar om jag hatar den mer för att jag ser den oftare nu när jag är hemma? På alla ställen vi har bott på så har klädhögen varit konstant. Märkligt.
Vi var på Skogskyrkogården i lördags. Det är så vackert där ute, fridfullt och tyst fastän motorvägen ligger alldeles intill. Det var första gången vi besökte Emils mammas grav. Känns skönt att vi har gått över den tröskeln och att det nu kommer att kännas lättare att åka dit.
Kanske den sämsta natten sen Nils föddes (så säger vi om alla dåliga nätter iofs.). Kvällen började med en supertrevlig middag med familjen Lindros. Vi har inte träffat dem på ett tag och hade mycket att prata om! Ungarna härjade, Nils var nöjd, satt i i sin stol och blev mutad med brödskivor för att hålla sig glad. Första misstaget. Saltat bröd till en 7 månaders blir inte bra i magen…
När det blev läggdags märktes det att han hade lite ont i magen. ”Faan att vi har suttit och matat honom med en massa bröd” säger Pelle. ”Det var sista gången han får äta bröd!”. Till slut somnar han. Och vaknar. Och somnar.
Vid ett-tiden börjar han skrika ordentligt. Och slutar inte. Inget hjälper, inte mer välling, inget gungande, buffande, sitta i knät och titta på tv, ligga brevid oss i sängen, lyssna på musik. INGET!
Jag börjar känna att det blir ohållbart för de andra barnen, deras sömn blir ju oerhört störd så jag bestämmer mig för att ta en biltur med Nils. Klockan är då runt 02.30. Han skriker på väg till parkeringen men slutar så fort vi börjar åka. Vi åker in till stan, jag tänker att det kanske håller MIG lite vaken att titta på alla människor etc.
Tanken var att vara iväg ett par timmar så de andra kunde få sova, men i höjd med Sergels Torg, vaknar Nils, lägger en kaskadspya, och somnar om igen. Bara att åka hem alltås.
Gissa om Pelle var glad, när jag inte bara kom hem, med en återigen skrikande unge, utan också en nerspydd bil!
Ett par timmar senare gjorde Pelle alla oss en tjänst och tog ut Nils på promenad en bra stund, så vi fick sova lite på morgonen. Dagen efter spenderades i soffan (tack och lov sov Nils större delen av dagen, det visade sig sen att han hade dubbelsidig öroninflammation, stackarn) tittandes på det brittiska prinsbröllopet. Lungt, skönt och skriklöst. Men hjälp, det tar ett tag att hämta sig från såna här nätter…
Fotbollsmorsan 